Emma i Nya Zeeland

En bra dag! En sån jävla bra dag! På morgonen jobbade jag min andra dag på Pita Pit och kände hur jag så sakteliga börjar komma in i mönstret. Visst är jag fortfarande förvirrad och stressad under ruscherna - massa folk i kön, pitas längs hela bänken och grillen full med olika fyllningar! Beundrar mina kollegor med sin effektivitet, stresshantering och organisationsförmåga. Det är inte direkt NASA vi snackar om, men det är ändå kvalificerad personal som krävs för att göra ett bra jobb! En dag hoppas jag bli lika bra. Trivs med jobbet, jag får le och vara trevlig mot folk och göra dom glada med en (förhoppningsvis) inte bara ätbar, utan även god pita! Tänker för mig själv att det är ju dom små detaljerna som gör livet lite bättre ibland. Som till exempel en smarrig pita. 

 Efter jobbet kom jag hem till hostelet. Dagen innan hade jag bestämt med tre andra att vi skulle gå till ett ställe strax utanför centrum som heter Little Thailand. Ett klipphoppningsställe. Promenaden skulle ta ca 40 minuter. 

   "Ni kommer se massa bilar parkerade längs vägen", sa dom. 

   "Det är lätt att hitta", sa dom. 

Efter 1,5 timmas promenad hade vi fortfarande inte hittat rätt. Bilarna som passerade stannade inte när vi ville fråga om hjälp, hur mycket jag ön viftade med tummen och bönfallande mötte deras ignoranta blickar. Till slut sa Paul att jag borde gå ut i vägen och vifta febrilt med båda händerna ist för att artigt försöka få dom att stanna. Och bingo! Första bilen stannade och frågade oroligt om nån skadat sig. 

Det gjorde hon inte. Så vi fick be en av Michelles kollegor att plocka upp oss. Bra lösning; vi åkte nercabat tillbaka halva vägen som vi just avverkat! För säkerhets skull guidade han oss ner till klipporna genom tät vegetation som i det närmaste påminde om en ren djungel. Vi hade aldrig lyckats hitta rätt på egen hand. 

   

Det finns flera avsatser att hoppa ifrån. Allt från 5-13 meter. Och ja, jag kände att jag fan inte gått igenom allt besvär för att göra ett mesigt hopp! Dessutom är jag faktiskt i Queenstown. Världens kanske mesta äventyrsstad! Så, efter otaliga minuters själv-pepp (ojanden, rop ut i tomma luften, ångestfyllt prat med mig själv och min stöttepelare Michelle, klappar i ansiktet och på benen) tog jag sats, sprang och hoppade från den högsta klippan. Dom andra sa att dom aldrig hört ett så långt skrik innan. Jag kan inte annat än hålla med. Det kändes som att jag föll i en evighet! Men trots det återstod det värsta - att simma runt hörnet och klättra upp för klippväggarna med ett rep. Vattnet var ungefär 12-15 grader varmt! Fucking freezing! Tack vare adrenalinet kändes det inte så farligt i början, men helvete vad jag skakade när jag tillslut kravlat mig uppför klippväggen och Michelle lindade handdukarna om mig! Adrenalin och hypotermi, det är den bästa blandningen! 

Och bara för att jag är i NZ en gång i mitt liv och måste få allt ordentligt dokumenterat fick jag hoppa en gång till. Så Toby kunde filma och Michelle ta fler bilder. Väldigt lägligt stod ett professionellt kamerateam på klippan när jag kom upp igen. Dom spelade in nåt klipp om Queenstown och frågade om dom fick filma mitt andra hopp. - Självklart!  

   Det var awesome. Båda gångerna. Bästa adrenalinkicken jag fått på länge, och den var gratis! 

Liftade halva vägen hem till hostelet med nåt hippiegäng som stannade för oss. Uppfyllde ett nyårslöfte när vi kom fram - jonglerade för första gången med tre bollar! 

Sammanfattningsvis - en jävligt bra dag!