Att lämna Nya Zeeland
Som föregående inlägg antyder har jag alltså lämnat Queenston och Nya Zeeland. Det var utan tvekan det värsta jag gjort i hela mitt liv. Här har jag levt loppan utan ett bekymer i världen. Otaliga stunder av perfektion när jag stannat upp och konstaterat att det inte finns nånting jag skulle vilja ha annorlunda, ingenting jag önskar mig mer än det jag har framför mig.
Efter att ha kramat alla hejdå, gråtit mig till en allvarlig uttorkning (kanske spelar det in att jag drack en del kvällen innan med) körde Molly mig till Pita Pit för att ta farväl och sedan vidare till flygplatsen. Hon frågade mig om jag var förväntansfull på att komma till Sydney och träffa Ben, och sedan komma hem till Sverige och överraska mina föräldrar. Klart, det var ju nåt jag såg fram mot. Men just i stunden, på en skala från 1-100 hur exalterad jag var, låg jag nånstans mellan 2-5. Superpissigt! Vanessa, Luke, Molly och Robyn var med mig på flygplatsen och vi satt ch pratade i en ring på golvet tills dom ropade upp mitt namn i högtalarna för det var dags att boarda planet.
Innan jag gick fick jag ett kort med hälsningar från dom närmaste kompisarna. Det har tagit en plats på hyllan i mitt rum i Hajom och kommer aldrig slängas.
Jag har så många fantastiska minnen från NZ. Så många erfarenheter rikare, och inte minst nya vänner för livet. Jag var redo att lämna staden och landet, redo för en förändring. Men jag var inte redo att lämna vännerna. Det var fruktansvärt. Men sånt är livet, speciellt när man reser. Avskeden avlöser varandra och det blir aldrig lättare. Tvärtom, för ju mer man tycker om nån, desto jobbigare är det att säga hej då. Eller nä, det är aldrig hej då. Det är ju på återseende.
Och som många redan vet och andra säkert reagerat på, så har min relationsstatus gått från "i ett förhållande med Ben" till... ingenting. Jag vet inte riktigt vad som hände själv. Allt jag vet är att jag dom sista veckorna tänkte på honom mindre och mindre. Prioriterade annat före att prata med honom och längtade inte alls till att träffa honom. Väl i Sydney pratade vi om allt som hänt och bestämde oss för att försöka få tillbaka gnistan. Han var fortfarande förälskad, men jag själv kände ingenting. Tänkte i stället mest på en annan. Så dagarna i Sydney gick som i en berg och dalbana. Då bestämde jag mig även för att ändra vår ursprungliga plan, att åka till England och vara med på Bens kompis bröllop och sedan åka till Sverige. I stället ville jag ta min biljett hela vägen hem själv och tänka över allt i lugn och ro.
Som ni förstår tog förhållandet slut. Det är en väldigt sorglig historia, full med frågetecken och utropstecken, men det är inget att göra. Nånting dog. Kanske var det den långa distansen under så lång tid i ett nytt förhållande, eller så bara det hände. Jag vet inte. Men jag är säker på att jag gjort rätt och njuter nu av tillvaron hemma i Sverige. Kära återseenden med familj och vänner, det är helt underbart att vara hemma igen! Om än bara för några veckor. Sedan bär det av till England för en road trip med några vänner innan jag åker över till Australien för nåt års jobb och resande. Där ska jag möta upp några solstrålar från Queenstown och leva livet. Lära mig nån form av surf, spela gitarr och göra yoga på stranden. Efter det tänkte jag köra sydostasien nån månad innan jag åker till Kanada med Molly och säsongar på en skidanläggning nästa vinter. Så ser planen ut just nu, och jag är så taggad!
Är det nåt jag strävar efter och försöker få mina nära och kära att tänka , så är det en fråga. Den är ganska kort och enkel. Det svåra är att vara helt sann mot sig själv och öppen för möjligheterna. Den lyder "Är jag lycklig?" Är svaret ja, ja då är allt bra. Är svaret nej, ja då tycker jag du ska gå ut i skogen. Sätta telefonen på flyplansläge, hitta en fin stubbe eller sten vid nån fin plats. Gärna med vatten, det tycker jag själv om, och tänka igenom vad som gör att du inte är lycklig. När du vet svaret - ändra på nåt. Och glöm inte att se möjlighterna före hindren.
Promenad i Varberg och ett dopp i det blå med päronen
