Emma i Nya Zeeland

Herregud vad tiden flyger förbi! Fyra veckor har gått sedan jag kom hit. En hel månad, och det känns som att jag bara varit här nån vecka! Wwoofingen hos Pete och Sonia har verkligen varit en höjdpunkt på hela resan. Vi har gjort så mycket olika saker precis hela tiden och jag har lärt mig otroligt mycket! Har inte haft en tråkig stund. Allt har inte varit roligt, men även dom jobbiga och otrevliga upplevelserna har varit ytterst lärorika. Har fått tänka till om många värderingar och jag har blivit mycket starkare som person sedan jag kom hit. Det är ett hårt och tufft jobb att arbeta på en farm och dom som gör det hela sina liv blir klart präglade av det. Inställningar, attityder och tankegångar... Man står med båda fötterna på jorden, allt ska vara konkret och det finns inte utrymme för utsvävningar och krusiduller. Jobbet ska göras, så det är bara att kavla upp ärmarna och göra det. Även om det är jobbigt, känslosamt eller tungt. Bit ihop. Suck it up. Men det betyder inte på något sätt att man sätter sin humanitet åt sidan. Omtanken och respekten för djuren och allt runt omkring är övergripande. Men man kan inte ställa sig och gråta över en ko som dött av mjölkfeber eller under kalvning under natten och nu måste styckas upp och slängas till hundarna. Sorgliga saker händer, men jobbet måste göras. Bestämt, men respektfullt. Kavla upp ärmarna, andas genom munnen och skär. Prata om det efteråt. Eller inte. Det beror på hur man är som person. Det är en svår balansgång, att kunna balansera mellan att vara lagom hård och mjuk. Många farmare tar ut aggressionerna på djuren. Det händer inte här. Inte en enda gång. Här är en jävla hård attityd som gäller i stället. Råa skämt, ofta under bältet, och jag kan säga att jag känt mig obekväm många gånger, tills jag lärde mig hantera det rätt och bita tillbaka. Är man inte tuff så blir man det. Eller så knäcks man. Det passar inte alla, och det är inte mer med det. 

Jag har verkligen njutit av livet här. Kommer garanterat fälla många tårar över människorna jag kanske aldrig ser igen, djuren jag inte får prata med och mata. Gosa med. Ta hand om. Trots att det är många tuffa beslut, hårt jobb och hård attityd finns här en kärlek jag aldrig upplevt innan. Utan den hade allt kollapsat. Pete brinner för det han gör, och det han gör gör han bra och till 110%! Det är så otroligt mycket att tänka på hela tiden. 400 mjölkkor ska hållas friska och glada, likaså 500 får, 87 kalvar, 11 hästar, 60 getter, 15 höns, 7 hundar och så all boskap på markerna en timma härifrån. Har ingen exakt siffra på hur många dom är, men uppskattningsvis 200 djur där. Och så alla stängsel, vattentillförsel, planering kring bete, skördning, mm., skötsel av fälten, reparera allt som går sönder, vaccinera får och kalvar och mycket, mycket mer...  Det är mycket att tänka på och ta hänsyn till. Den som använder "bonde" som skällsord i min närhet igen kommer få en riktigt fet smäll. (Och passa er, för jag har blivit bra på det sedan jag kom hit... Varje oförskämdhet har betalats med ett slag)!

Pete och Sonia är ett udda par. Man får skratta eller gråta över hur dom behandlar varandra. Men så länge dom är lyckliga, är jag lycklig. Dom har tagit väl hand om mig, gött mig väl och stärkt mig både till kropp och själ. Vi har skrattat ihop och haft många seriösa, djupa samtal. Dom har fått mig att känna mig som en del av deras vrickade familj. Sonen Stephen och dottern Laura är hårdhudade tonåringar som ingen sätter sig på, och jag beundrar deras kunskaper och mognad. Mina kollegor, Maike, Florian och Vanessa kommer saknas nåt så in i..! Speciellt Maike, en allkonstnär/häxa/jonglör/stickande pensionär/sjöman/trädgårdsmästare/bonde/etc. Hon är verkligen en äkta och ärlig personlighet som man bara inte kan låta bli att älska. För hennes öppenhet, ödmjukhet, kunskap, iver att lära sig nytt och hennes aldrig sinande tålamod. Klok och godhjärtat, hon är en riktig klippa. Jag kommer kidnappa henne och ta med mig henne vart jag mig i världen vänder! Hon har livserfarenhet och visdom som om hon vore minst 120 år gammal, men är bara ett år äldre än jag. Har lärt mig så mycket av henne och hon har fått en egen plats i mitt minne och hjärta. På en stor, fin piedestal. Kommer sakna hennes underbara humor, hur vi i brist på musik från radion underhåller kossorna i mjölkskjulet med att sjunga Djungelbokens "Va nöjd med allt som livet ger" (jag på svenska och hon på tyska) och andra sköna låtar, och att prata om allt mellan himmel och jord. Vi är väldigt lika. Tänker likadant, säger i mun på varandra hela tiden och kommer jättebra överens. 

Känner redan nu att det är lönlöst att försöka skriva ner allt jag vill få sagt om detta stället. Hoppas ändå ni fått en skaplig bild av vad jag tycker och vad jag menar. Älskar Whataroa och jag kanske kommer tillbaka. Det är verkligen inte alls omöjligt! 

    Ett inte så litet plus är att jag har uppgraderats från willing worker till betald arbetskraft tack vare mitt hårda jobb! Igår bad dom om mitt kontonummer och jag vet att jag har en plats här när jag vill. Och för den som är sugen, säg bara till, jag får ta med en kompis med ;) 

Här är lite bilder från vad jag gjort och sett här....