Emma i Nya Zeeland

Okarito är en liten by ca 6 mil från farmen. Dit åkte vi igår för att lyssna på en spelning med ett folkband som heter The Eastern. Biljetterna var slutsålda och Sonia kom över 10% av dom. Vårat hela sällskap fick plats i en bil. I lokalen trängdes 50 pers. Det var hela Okaritos befolkning, plus några till. Har alltid tyckt att Hajom kännts litet och trångt med 500 invånare eller vad vi nu är. Men det är rena storstaden jämfört med Okarito med sin enda gata och 28 invånare.

Det första intrycket var klaustrofobiskt. Det andra var värme. Familjärt. Hela samhället var som en enda stor familj. Fick känslan jag hade när det var bygdegårdsfest hemma när jag var liten, fast här var det ännu tajtare band. Alla kände varandra så väl och var öppna och trevliga mot oss nykomlingar. Lokalen var ett gammalt hus från guldruschen i stan för ca 100 år sedan, beläget precis vid havet. Gammalt slitet, oslipat trägolv. Vita brädväggar, prydda med mängder av foton på folk som bor och genom tiderna bott i byn, sittande vid sina köksbord, på sina verandor och i sina vardagsrum. Den enda belysningen var en ensam, nästan naken glödlampa i taket. 50 pinnstolar för publiken att sitta på. Skulle jag, modefreak som jag är, sätta ett namn på klädstilen folk verkade köra på skulle jag säga second eller vintage. Allt sammantaget kändes det som att åka 100 år tillbaka i tiden. Så litet, naturligt och äkta. Rakt igenom. Inga konstigheter. Inget ytligt. Bara omtanke och kärlek till varandra. Det dröjde inte länge innan jag kände mig som hemma!

Detta var första gången jag medvetet lyssnade på folkmusik. Vet inte varför jag aldrig gjort det innan. Det har väl bara inte blivit av. Men gud vad bra det var! Spelningen varar grym! Deras lead singer hade riktigt fin fingertoppskänsla när det kom till att få oss i rätt stämning. Han berättade fängslande historier bakom låtarna. Om hans ungdomskärlek som gled honom ur fingrarna, om en gråtande kvinna på ett bröllop som bara ville dansa med sin man, tragiska historier om människor som gått bort för tidigt, om livet i stort. Han var en mästare på att berätta och bjuda på sig själv. Alla var närvarande, det var personligt och intimt. Vi satt två meter framför bandet och njöt hela kvällen. Av musiken, känslan, underhållningen och stämningen. Det var magiskt.