Carpe diem
Planer kan ändras fort och det slutar inte alltid som man tänkt sig.
Så här långt på resan är det bara småsaker det gällt. Som att vi igår tänkte hyrt cyklar för att ta oss runt Paihias vandringsleder med. På kvällen skulle vi åkt på kajaktur i mörkret till Haruru falls. Nu blev det inte alls så, då ägaren till uthyrningen inte var tillgänglig just igår så några cyklar kunde vi inte hyra. Ist valde vi att ta oss fram till fots. Gick först fel i en timma innan vi kom in på rätt spår. Allt som allt blev det en vandring på 7 timmar genom skog, i berg, över mangroveträsk, längs med bilvägar, hav och stränder och ett par färjeturer. Blev hur bra som helst! Är fortfarande lika slagen av den fantastiska naturen i landet och hur skiftande miljöerna är från ett ställe till ett annat inom ett så litet område.
När vi kom tillbaka till hostelet för att boka nattkajakturen visade det sig att den var inställd pga den hårda vinden. Ist fick det bli en lugn kväll på hostelet. Testade lite drinkar i baren och läste. Somnade vid 10.
Idag skulle vi gått vandringen till Haruru falls, men när vi vaknade öste regnet ner. När solen väl kom fram var klockan för mycket för att hinna gå, (vi skulle med bussen mot Auckland på eftermiddagen) så det blev glass och en bok i solen på stranden ist.
Som sagt, det är bara några små planer som blivit omkullkastade såhär långt, men jag har ändå tagit vara på erfarenheten. Vet från jobbet att man aldrig ska ta nåt för givet, det är inte självklart att dina planer går i lås. Har tyvärr sett allt för många exempel på hur oväntade vändningar livet kan ta efter bara ett par år inom vården. Allt kan hända. Vädret sviker, planer blir inställda, olyckor inträffar, du kan bli sjuk. Det är en gammal och vältjatad klyscha jag hört hela livet ett oräkneligt antal gånger, men det är som att det sjunkit in ordentligt först nu. Carpe diem. Fånga dagen. Skjut inte upp till imorgon, det du kan göra idag. Innan resan levde jag verkligen inte efter den filosofin. Allt har varit självklart att det ska vara som det är och jag har väl varit lite feg. Inte vågat ta för mig alltid och inte sagt allt jag velat ha sagt till folk. Men ju närmare jag kom avresedatumet, ju mer kände jag att tiden rann ut. Helt plötsligt blev det jätteviktigt att ta vara på alla ögonblick med nära och kära och säga vad jag ville ha sagt innan det skulle vara för sent. Utan att mena att låta dramatisk kändes det lite som att livet skulle ta slut när jag åkte. På ett sätt gjorde det väl det. Åtminstonde ställdes det i stand by tills jag kommer tillbaka. Livet hemma. Här är ett annat liv just nu med andra människor och saker att göra på andra platser. Stunder att ta tillvara på. Faktum är att dom ju aldrig kommer tillbaka. Varken här eller hemma. Så är det nåt jag försöker tänka på nu är det att ta tillvara varje tillfälle att skapa fina minnen och uppleva så mycket jag bara kan. Och att när planerna inte blir som jag tänkt, bara göra det bästa av situationen. Det kan ju bli riktigt bra, även om det inte blev som jag tänkt mig!
För att sammanfatta vad jag vill ha sagt: ta vara på alla tillfällen till lycka. Även om det inte blir som du tänkt dig. Gör och säg allt du vill säga idag. Du vet faktiskt inte om du får chansen imorgon. Det är bättre att ångra det men gjort, än det man aldrig gjorde.
Meatloaf har en bra låt om just det. A kiss is a terrible thing to waste.
"So many things in your life that you're bound to regret. Why didn't I do that? Why didn't I do this? So many chances you've lost that you'll never forget. Why didn't I make it? Why didn't I take it right there? The loneliest words you'll ever know; if only, if only it was so. The emptiest words that there'll ever be; it could have been me, it could have been me".
Saknar alla er där hemma. Mamma, pappa, Tobias, kompisar, kollegor och släktingar. Det är jätteskönt att höra ifrån er och veta allt är bra med er. Och tack för alla uppmuntrade ord. Tänker mycket på er! Kramar till er alla!
