Paihia och Cape Reinga
Surfkursen är nu över. Det gick bättre och bättre med tekniken för varje dag, tills det blev fredag. Vädret var emot oss, vågorna var bångstyriga och det var rätt tufft i största allmänhet, så ist för att surfa blev det mer träning i att överleva höga vågor. Min "turtle roll" (ligga på brädan och snurra runt så man får den mellan sig och vågen precis innan vågen träffar en) sitter som en smäck. Åkte från Ahipara till Auckland vid middagstid och mötte upp Michelle och Rebecca på vårt kära Base hostel. Kändes som att komma hem när vi checkade in där igen.
Nu har jag tagit mig vidare till nästa ställe. Paihia, en liten stad norr om Auckland. Väldigt vackert här uppe, men det finns inte så mycket att göra. Mest njuta av naturen och vandra. Anlände igår vid lunchtid. Gick en led uppför ett berg genom en skog på ca 5 km. Vädret här är lika schizofrent som i Auckland. Ena stunden är det soligt och varmt, för att i nästa börja regna i sisådär 3 minuter. Riktigt fin led och utsikt när man kom till toppen!
Idag gick vi upp tidigt för en dagstur till Cape Reinga, en av de nordligaste delarna av Nya Zeeland. Här möts Tasmanska havet från väst och Stilla havet från öst. Maorierna menar att det är Te Moana-a-Rehua, 'the sea of Rehua' som möter Te Tai-o-Whitirea, 'the sea of Tai-o-Whitirea', i svenska översatt som att det manliga havet möter det kvinnliga. Virvlarna och strömmarna som uppstår symboliserar en dans. Väldigt vacker tanke. 
Cape Reinga är även platsen Maoriena tror att deras avlidnas själar tar sig till för att vid lågvatten hoppa av udden och klättra nerför rötterna på ett 800 år gammal träd till sitt hemland i underjorden, Hawaiki. Platsen är därför helig, så man får till exempel inte ta med sig mat dit.
När vi gick på stigen ner mot fyren som står längst ut på udden mötte vi en kinesisk pojke som körde en tom rullstol framför sig. Rent spontant undrade vi om han möjligtvis hade missuppfattat en liten detalj om de döda som hoppar från udden. Trots att det är en helig plats kunde vi inte rå för att dra några morbida skämt på hans bekostnad. *Ättestupa*
På vägen upp mot Cape Reinga körde vi bland annat på 90 mile beach, en strand som även fungerar som väg. Hastighetsgräns på 100 km/h. Rätt kul faktiskt!
I ett område kring 90 mile beach lever ca 200 vildhästar, och tror ni inte vi hade turen att få syn på två av dom? Jättehäftig känsla!
Vi stannde vid en Kauriskog där några av Nya Zeelns äldsta och störsts träd finns. Med 1000 år på nacken har det hunnit växa sig ganska stort...
Vi stannade även bussen på stranden så vi kunde gå ut och plocka musslor. Hittade några stycken och gusschauffören var så snäll att han hjälpte mig öppna dom så jag kunde äta en. Mums! -Not! Salt och slemmigt. Men mättande. Eller åtminstonde aptitdämpande.
Efter det bar det av till höga sanddyner där vi fick prova på sandboarding! En riktig pärs att ta sig upp för dynerna, men sjukt kul att åka ner!
På vägen hem från Cape Reinga stannade vi och åt berömda fish n chips i Manganoi. Var väl inget att bli sådär himla exalterad över, men det smakade inte illa heller. Kul att ha provat åtminstone!
Nu ligger jag på hostelet och känner mig lagom mosig i kroppen. Tog ett dopp i det blå när vi gick av bussen (fortfarande väldigt kallt!) och har Skypeat lite med familjen där hemma. Saknar inte Sverige det minsta, men saknar alla er! Vänner, familj, kollegor. Tycker fortfarande att alla borde komma hit och njuta av detta underbara land med mig! ;)
Imorgon ska vi försöka få bokat in en natt-kajaktur upp till ett litet vattenfall som heter Haruru falls, och på dagen får vi nog ta och upptäcka dom andra vandringslederna i området.
Hoppas allt är bra hemma med er i det fina höstvädret!
(En sista bild, bara för att den är så underbar. Skylten sitter i köket på hostelet. Mycket inspirerande och inte minst motiverande! ;) )
