Lite sentimental

Publicerad 2014-04-05 12:51:28 i Allmänt,

För lite mer än en vecka sedan vinkade jag av Markus och hans kompisar när dom åkte vidare mot Wanaka. Har haft några fantastiska stunder och kvällar med dom! Så sjukt härligt att ha en gammal välkänd person med sig, om än bara för en liten stund här nere. Bli påmind om allt hemma. På gott och ont. Fick lite hemlängtan. Har alltid kunnat skjuta undan dom tankarna annars och undvika svackorna som följer, men han gjorde allt så mycket mer påtagligt. Det var riktigt jobbigt att säga hej då till honom med vetskapen att det troligtvis var det sista jag såg av en från släkt och vänner på ytterligare minst ett halvår, kanske till och med längre. Mötte dom med världens bästa timing i Frankton. Skippade första bussen hem från jobbet för jag visste att som säkert skulle dyka upp och säga hej då. Hoppade ändå på nästa buss för jag tänkte att dom kanske fortfarande var i Queenstown. När bussen åker ut från området jag jobbar på, ser jag dom köra in! Får panik, hoppar av bussen mitt i vägen, springer över parkeringen som dom precis vänt på och kör ut från. Får då gena genom en rabatt och ställer mig och viftar på dom mitt i vägen. Hoppar bokstavligt talat in i deras van i farten mitt i vägen. Hänger med dom deras sista timmar i Queenstown och får mitt avsked. Gråter hela vägen tillbaka på bussen när jag upprepade gånger spelar upp minnet av deras gröna van som försvinner i trafiken. Borta för en väldigt lång tid. Min sista skymt av nåt från hemma.

Tanken på hemma känns nästan overklig. Som nån slags fantasi om en plats. Galet att jag nu varit iväg i 6 1/2 månad. Queenstown är mitt hem nu. Ett tillfälligt hem. Hajom kommer alltid vara det riktiga hemma, men det är så avlägset. Allt känns bara surrealistiskt. Har varit borta så länge, gått igenom så mycket på relativt kort tid och har nu ingen aning om när jag kommer hem igen. Det kan dröja några månader, det kan dröja ytterligare ett år. Jag ändrar mig ju stup i kvarten. Har alltid haft en livsplan: plugga - jobba - resa - plugga - jobba tills pensionen. Skaffa man, hus och unge runt 28 och köra Svensson-racet resten av livet. Det där har jag helt gett upp nu. Finns ingen anledning att planera så långt fram. Nu vet jag bara vad jag vill göra dom närmaste månaderna - bo oh jobba i Queenstown under vintersäsongen. Lära mig åka snow board. Köra en roadtrip i slutet av maj med några kompisar. Sedan när visat går ut i september skulle jag vilja åka till Australien, jobba ihop med pengar, resa runt i det fantastiska landet och uppleva så mycket mer innan jag drar vidare på nästa äventyr. Några punkter på min bucket list är

- volontära i Afrika med att föda upp lejon

- ta dykarcertifikat i Fiji

- resa i Australien

- eurotrip

- roadtrip genom Sverige

- lära mig segla

- projektarbete i Kina och Sydostasien (hjälpa pandor och andra hotade arter)

Detta är bara några punkter jag kommer på på rak arm. Det finns så mycket jag vill göra, se, uppleva, lära mig! Jag hinner inte med att plugga till sköterska. Vill jag ens bli sköterska längre? Nu vet jag mindre om vad jag vill än när jag åkte hemifrån för nästan 7 månader sedan. Samtidigt som jag vet mer. Jag trodde jag visste vad jag ville innan. Nu vet jag att det finns så mycket mer att få ut av livet än det förutsägbara, det som förväntades av mig. Jag har upptäckt sidor av mig själv jag inte visste fanns och utvecklat mig själv så mycket sedan jag åkte ut från hemmets trygga vardag. Utmanats och stärkts. Förändrats. Så mycket starkare nu, vet ved jag kan, ser inte längre samma begränsningar i livet. Att säga upp min tjänst och avboka flygbiljetterna gav mig insikten att jag kan styra mitt liv precis som jag själv vill styra det. Bara jag, ingen annan. Och jag har aldrig varit lyckligare!

Upplevelsen ligger i utmaningen. The experience lies in the challenge.

Jag vill aldrig missa en lärdom, att skapa ett minne, för att jag är för bekväm. Vet att jag kan klara mig själv och är inte rädd att ta steget ut och göra det jag själv vill längre. Och det är jag så fantastiskt tacksam för. Tack alla underbara, familj och vänner som hör av sig och stöttar mig. Även om jag är långt borta och är dålig på att höra av mig tänker jag ofta på er och saknar er. Önskar fortfarande att jag kunde ha med en liten pocketversion av alla jag vill ha kvar i mitt liv i väskan. Alternativt teleportera mig. Men livet handlar om prioriteringar. Detta är min väg, min lycka. Man kan tyvärr inte få allt.

Lite bilder från vad jag lämnat hemma och vad jag nu lever i. Galet vilka känslor dom här bilderna drar upp. Känner mig som den lyckligaste i hela världen när jag tänker på vad jag har att komma hem till en dag och vad jag just nu lever i.