Emma i Nya Zeeland

Att jag igår drabbades av svår ångest och stress över att allt snart är över är väl ett gott tecken antar jag. Blev själv chockad över den fysiska smärtan jag fick i bröstet. En lindrig panikångestattack. Lindrig men mycket allvarlig. Jag kan omöjligt räkna upp namnen på alla personer jag vill behålla i mitt liv. Och lika omöjligt är det att faktiskt ha kvar kontakten med allihop. Visst, jag har mailadresser och så vidare, men det är inte samma sak! Bättre än inget, men det är så lätt att glida ifrån varandra och tappa kontakten när man inte ses med jämna mellanrum. Folk är så förbannat utspridda över världen. Hur svårt är det att göra mig glad och hela tiden hålla sig i närheten av mig?! 

   Som jag beskrivit tidigare hatar jag avsked. Mina högsta önskningar just nu är att kunna frysa och spola tillbaka tiden till stunder man vill återuppleva när man vill, hur ofta man vill. Och att kunna få en pocketversion av människor. En liten klon, den behöver inte vara större än att den ryms i handen. Så man kan ta med sig alla man vill ha med sig, hela tiden, vart man än är. 

Det som är skrämmande med detta är att jag faktiskt känner tröst i min lilla entreprenörside’. I tron att det faktiskt skulle vara genomförbart. Känner att jag börjar tappa fotfästet och tvivlar lite på min mentala stabilitet. Ifrågasätter mitt förnuft. Men jag vill! 

*Mitt inre jag ligger på mage och sprattlar med benen, slår med knutna händer och skriker med ansiktet mot marken som ett bortskämt litet barn som inte får äta godis till frukost*

Tiden går fort när man har roligt och är man rädd att förlora något eller någon betyder det att man har något eller någon att förlora. Det hade varit fruktansvärt om jag känt tvärtom, att jag inte hört hemma här och inte hittat nån jag tycker om. Så den här jävla oron i magen, trycket över bröstet, det är väl något jag ska känna tacksamhet över. Och visst, det gör jag! Och jag njuter av varje stund jag får spendera med alla underbara kompisar jag träffat här, alla casanovor som fått mig på fall. Ja, bildligt talat alltså. Både tjejer och killar är inräknade i metaforen. Alla vänner jag mött, vissa för långa perioder och andra bara för en kväll. Det är så jag blir snurrig av tanken på vilka intryck folk har gjort. Märken dom satt i mig efter att bokstavligt talat ibland bara känt varandra i några timmar, för att sedan skiljas åt igen. Kommer aldrig glömma dom. Deras historier och ansikten. Och jag är glad att jag blivit förunnad att få träffa dom. Jag bara önskar att jag kunde bära med mig mer än minnen. Nu kom det där bortskämda, metaforiska barnet fram inom mig igen. Och det är väldigt upprört! 

En annan sak jag önskar mig är fotografiskt minne. Som den där autistiske snubben som från minnet kan rita av London, med exakt rätt antal fönster på byggnaderna och få alla detaljer rätt efter att ha cirkulerat över staden i en helikopter i en timma. Tänk att kunna sluta ögonen och tänka tillbaka på alla underbara vyer man sett med sådan detaljrikedom. Jag tar sjukt mycket bilder av just den anledningen. Och dom är ju fina, men det är ändå ingen som helst rättvisa i dom. Som när jag knatat uppför bergen här i Queenstown med Rebecca och Michelle. Helt död i benen och flåsande som ett astmatisk får kommit upp på toppen, vänt mig om och ryggat tillbaka av den himmelska, majestätiska utsikten som uppenbarar sig framför mig. Ord kan inte beskriva hur vackert det är. Bilderna ger ingen som helst rättvisa. Känslan jag får i kroppen går inte att beskriva. Men det är lite som att jag smälter inombords. På ett behagligt sätt. Som känslan när man genomfrusen sätter sig i ett perfekt tempererat badkar och tinar upp. Ungefär så känns det. Och jag vill aldrig sluta känna så! Älskar att när jag vill kunna göra en vandring och slås av den rena lyckan som sprider sig i kroppen när jag får se en fläckfri utsikt i ett fantastiskt sällskap. Det går som krypningar genom kroppen, ända ut i fingerspetsarna. Det är ett privilegium att få göra allt det här, jag vet det. Men jag har blivit bortskämd med allt vad detta livet innebär med friheten och upplevelserna, kontakterna jag fått och allt runt omkring. Men jag vill ha mer! Lycka är flyktigt och därför vill jag kunna frysa tiden, spola tillbaka och spela upp scenarion när jag vill. Minnena finns alltid kvar. Men mitt minne är dåligt och inte så bra detaljerat som jag önskar. 

Så ja, jag kan inte komma på ett bättre sätt att diagnostisera mig själv än titeln jag gav inlägget. Jag har drabbats av en backpackers medelålderskris. Kan inte komma på en bättre liknelse. Vad har jag gjort med min resa? Har jag gjort allt jag ville göra? Hur ska jag hinna med att göra allt jag har kvar att göra? Tiden räcker inte till! Jag vill inte åka hem!! 

Missförstå mig rätt. Jag vill hem. Jag vill hem till familjen, släkten, mina kompisar, kollegor, jobb och rutiner. Saknar allt det med, men detta som är här och nu är once in a lifetime och jag måste göra det mesta av allt. Min största fasa är att om några månader sätta mig på flyget hem och inte känna mig färdig med livet i Nya Zeeland. Älskar verkligen detta landet och resan så mycket att det gör ont! Hoppas att jag kan inspirera i alla fall nån till att göra detsamma som jag gjort. Tro mig, du kommer inte ångra dig! Det är värt varenda öre, varenda besvär. Det handlar om att våga, att se möjligheterna framför hindren. Klyschigt, eller hur? Men det är fan sant. Jag vet att jag är förunnad detta och att jag ska vara tacksam för allt jag får göra. Och visst, alla kan inte komma iväg och göra exakt samma som jag även om dom vill. Men det finns alltid sätt att komma runt problemen. Så snälla, gör er själva en tjänst och se till att ni får känna samma hjärtskärande ångest över rädslan att förlora något som jag känner just nu. Jag försöker tänka som så att "vad kommer jag minnas från den här upplevelsen när jag blir gammal?" Är det känslan av kolsyra i musklerna när jag kravlar uppför en bergstopp, eller den plågsamt vackra utsikten jag belönas med på toppen? Bara som ett exempel. Är det då värt den lilla extra ansträngningen? 

-Ja! Alla dagar i veckan!