Road trip - Picton
Den där känslan man får som är till synes helt oprovocerad. Men ändå så påtaglig. Känner mig jättetaskig, men hostelet vi checkade in på i Picton gav mig kalla kårar. Vet inte om det var bristen på fönster, alla tecknade sjöjungfru och SvampBob fyrkant karaktärer eller det faktum att dom flesta där var i 50 årsåldern, tärda och såg halvdrogade ut. Rummet var det billigaste vi kunde få i ett... håll i er.... Ett rum för 40 pers. I köket stod en kille med ansiktet mot väggen bredvid en gammal skränig cd spelare som spelade klassisk musik. Såg inte upp när vi kom in. Bläddrade bara bland dom gamla cd skivorna och gick med böjt huvud och stressad blick ut när vi satte oss och drack vårt te. Hela atmosfären gjorde mig paranoid. Sneglade med jämna mellanrum mot dörren för att se så inte en galen, massmördande clown skulle komma inrusande och döda oss. Jag är dramatisk nu, jag vet, men det stället skrämde skiten ur mig.
Jean skulle med färjan till nordön tidigt morgonen därpå och dom erbjöd mig att komma tillbaka efter att jag släppt av henne för att äta gratis frukost. Och hur gott det än är med gratis mat, speciellt som luspank backpacker som sedan en vecka har fått ta av sina hårt förtjänade besparingar, fanns det inte en chans i världen att jag skulle åka tillbaka dit utan Jean. Nä, inte en chans. Hellre svalt jag. Vet fortfarande inte varför jag var så nervig där. Tror det är ett bra hostel, personalen var hjälpsam och allt sånt, men det var nånting... Som sagt, allt fönster var antingen igenbommade och pryddame D tecknade marina karaktärer eller fördragna med stora, tunga, dammiga gardiner. Allt såg nergånget ut och byggnaden var gammal och illa omhändertagen. Inredningen från 60-talet av stilen att döma.
Avskildheten man fick var genom att dra för ett skynke för sin säng. Såhär sov 40 pers på vårt hostel
