Emma i Nya Zeeland

 

Den senaste tiden har jag jobbat över 50 timmar/vecka. Haft en efterhängsen hosta efter Routeburn som varat i 4 veckor och sedan dess även sagt hej då till i princip alla longtermers, min lilla familj. Samtidigt har alla ersatts av nya sköna människor som jag har haft svårt att lära känna på grund av mina arbetstimmar. Det börjar bli bättre nu dock. Har bara 40 denna veckan...

 

 

Tänkte kort nämna alla som lämnat oss på Flaming kiwi. Personligen började min lista med svåra avsked med att Markus och hans kompisar åkte vidare. Min fina kusin. Det var sann lycka när han kom nerför trappan på hostelet. Och mycket (och många) tunga tårar när hans campervan försvann i trafiken. Det avskedet var ändå ok, för honom kommer jag se igen!

 

 

 

 

Dagen därpå åkte min bunk buddy Anna till Blenheim. Har haft så många galna utekvällar med henne! En riktig partypingla, full av positiv energi och livsglädje. Alltid på att uppleva så mycket som bara var möjligt. Henne kommer jag nog träffa igen, åtminstone på road tripen senare i maj. Men hon lämnade ett tomrum och jag grät när hon smög ut genom dörren tidigt den där lördagsmorgonen. 

 

 

 

 

Dagen då jag och Ben körde fyrhjuling och fikade i solnedgången vid sjön svärtades dagen ner av att vår älskade kines Jerry åkte. När han kom till hostelet var han en försynt, blyg men ack en så fantastiskt godhjärtad person. När vi kom instapplandes efter våra utekvällar mitt i natten satt han alltid uppe och spelade dator eller lagade nåt asiatiskt hopakok som han alltid ville att vi skulle smaka på. Soppor, nudlar, bröd och några pepparkorn eller nåt som gjorde att tungan domnade bort... Tack vare honom har jag fått testa en hel del nya smaker och kryddor. Allt eftersom tiden gick tog han för sig mer och mer efter inflytandet av dom andra killarna på bottenvåningen. Han var roligt kaxig när han åkte! ;) 

Jag, Jean och Vickie tog med honom till en sjö för att lära honom simma. Ben och killarna tog upp den tråden några veckor senare i en bassäng och även om Jerry blygsamt sa att han var jättedålig såg vi allt stora framsteg! En sån mysig och godhjärtad själ. Jerry är enormt saknad av oss alla!

 

 

 

En måndag morgon för några veckor sedan hade jag min tyngsta dag på hela resan när både Josh, Aline och min systersjäl Michelle åkte. Josh var en lustig figur. Han stod alltid upp för sina vänner, alltid på att gå ut och festa och var en allmänt glad liten tysk. Trots sin unga ålder imponerade han med sina tankegångar emellanåt. Han var på hostelet när jag kom dit och lämnade klart ett tomrum efter sig. Han var även med och lyste upp road tripen till Catlins och otaliga mornar har jag med ett leende lyssnat av hans fyllemeddelanden på min röstbrevlåda. Ännu ett svårt avsked. 

 

 

 

Samma dag lämnade även min franska rumskamrat sedan februari, Aline. Hon var inte den som stack ut ur mängden och tog mest plats vid första intrycket, men hon är värd att lära känna! Så snäll, rolig och omtänksam! Hon är som en moderkaraktär. Saknar henne rejält. 

 

 

Tillsammans med henne lämnade Michelle Queenstown. (Mamma har bett mig sluta svära på bloggen, och det är väl tur, för känlsan att säga hej då till henne var så fruktansvärt jobbigt att jag har svårt att uttrycka det utan svordomar)! Men ja, det var FRUKTANSVÄRT jobbigt att säga hejdå til henne. Vi har verkligen vuxit ihop som systrar för varandra. Finns inget jag inte kan anförtro henne och hon fick mig att känna mig så hemma och avslappnad här. En sann vän. Min solstråle, klippa och stötesten. Saknar henne riktigt mycket. Det är inte många man klickar med, kommer så bra överens med och mår så bra bara av att vara nära, men hon har allt. Jisses, det låter som att jag har en crush på henne. Men hon är en fantastisk liten tjej. Smart, klok, rolig och så fruktansvärt snäll och omtänksam. Jag är inte ensam om att tycka det. Många hjärtan krossades när hon lämnade stan. Killarna faller som furor för henne och jag klandrar dom inte. Svårt, svårt saknad! Men tiden går fort och snart ses vi igen!

 

 

Två dagar senare lämnade hostelets pajas och underhållare Jack. Ett av mina första intryck av honom var när jag en tidig (och bakfull) morgon städade hostelet och på skoj ynkligt bad honom laga mat till mig. Varpå han släpper vad han hade för händerna och lagar den bästa omeletten (ledsen mamma, hans skog faktiskt din) jag nånsin haft. Sån är Jack. Han drog ihop folk till aktiviteter. Till exempel köpte han påskägg och överraskade oss med äggjakt på påskafton, stekte pannkakor till frukost för oss alla emellanåt och mycket mycket mer. Han är så snäll och go. Stort tomrum efter honom! 

 

 

Några dagar senare lämnade Vickie för att åka hem till den svenska sommaren. Hon hade alltid ett skratt på lager. Hon var med på road tripen och hjälpte till att göra den oförglömlig. Vi har många glada minnen ihop. Hon var alltid den snyggaste på krogen och det är inte många som slår hennes dansmoves! Riktigt skön liten gotlänning! Men henne kommer jag nog träffa på om några månader igen!

 

 

Den siste att lämna oss var Paul. Han har också varit på hostelet sedan jag kom dit. Första gången jag pratade ordentlig med honom var på nyårsafton. Vi drack ihop och såg fyrverkerierna vid hamnen. Senare på kvällen hjälpte han mig när jag...hmm.. blev för trött för att gå hem själv. Eftersom jag och Rebecca inte hade plats på nåt hostel skulle vi sovit i ett litet uselt tält, men Paul hjälpte mig till hostelet så jag fick sova där. Mycket uppskattat, speciellt med tanke på att det snöade på bergen under natten. Paul kan ibland verka kaxig och retas mycket, men han är verkligen en av dom snällaste personerna jag träffat. Han menar väl och jag litar på honom när det gäller. Det är inte alla man kan säga det om, men Paul är verkligen en som finns där när man behöver honom. Han har rest upp till Wellington för några månader och ska komma tillbaka till Qt i Juli om allt går som planerat, så det är skönt att veta att man får se honom igen. 

 

 

Visst låter det som att jag lovordar alla här, men sanningen att säga har jag inte mycket ont att säga om nån av ovan nämnda. Visst har vi alla egenheter som inte alltid är uppskattade, men kvaliteterna hos alla överväger med råge dom små detaljerna. Saknar allihop jättemycket och jag hoppas innerligt att jag kommer träffa alla igen! Kanske inte i år, men en dag. Dom flesta bor i Europa så det är bara en bra anledning att resa runt i bland annat England, Tyskland, Frankrike och Sverige! Kina är ett land som lockar mer och mer med, så vad sjutton, kan ju lika gärna åka en sväng dit med!