Emma i Nya Zeeland

Det är ett bra liv, ett fritt liv fullt av möjligheter. Inga begränsningar mer än vad vägarna ger dig eller hur långt bensinen räcker. 

I fredags packade jag, Ben, Jean och hennes pojkvän Alex in oss i en Jucy Condo camper van inför en resa fylld med förväntningar och förhoppningar. Fyra leenden, fyra ressugna backpackers, äntligen förenade med vägen igen, påväg mot nya platser att upptäcka. Dunedin var vår första destination. En studentstad belägen på sydöns sydvästra kust. Når jag blickade ut över havet slogs jag av insikten att jag nu var så långt hemifrån som jag nånsin skulle komma. Lika långt åt båda hållen. Lika tungt som det kändes, lika skönt var det att veta att jag bara kan komma närmare. 

Vi spenderade 2 nätet i Dunedin så Alex kunde säga hejdå till sin familj och vänner innan han flyttar till Kina för ett år. Här beundrade vi havet och stillheten. Världens brantaste gata, Baldwin street och besökte Cadburys choclate factory, ett fjärilsmuseum och mat och dusch hos Alex fina syster. Sista kvällen sågvirke även en dansföreställning av hans bror på ett insamlingsevent. 

Därpå satte vi kurs mot Lake Tekapo, en plats känd för sina vackra vyer. Trodde vi. Efter två timmars bilfärd vi trodde bar norrut kom vi in i inte mindre än Balclutha, samma stad jag körde fel i när jag var på min förra road trip! Ironin skrattade mig rätt i ansiktet. Jag stirrade kyligt tillbaka. Det var bara tills tt cånda kosan och rulla tillbaka. En rutt som skulle tagit oss 3 timmar tog 7. Awesome! Men vädret var uselt hela vägen, så jag sörjde inget mer än bensinen. I ärlighetens namn tyckte jag det var rätt mysigt att åka bil en hel dag. Gott sällskap, ingen stress. Lite äventyr fick vi med när vi åkte över Lindis pass. Till att börja med kan jag berätta att vi döpt bilen till Gustaf. Efter Vasaskeppet. På grund av konstruktionen - smal och hög som tusan.  Inte speciellt stabil. Så att åka över passet utan vinterdäck i vind och periodvis relativt intensivt snöfall i en van man är rädd ska tippa på sidan vid varje snäv vänstersväng höjde pulsen på oss alla! Ben tog oss såklart igenom på ett säkert sätt. 

(Roligt fakta - i nz finns inga lagar beträffande vinterdäck. Här sätter du på snökedjor på bilen när du själv tycker det behövs!)

Väl framme i lake Tekapo var solen borta sedan länge. Kom fram runt 8, vilket passade oss utmärkt. Vinden var kraftig och det var minusgrader, men detta är en av dom bästa platserna att beundra stjärnorna på. Vintergatan är kristallklar. Jag såg ett stjärnfall och vi kunde se Mars, Jupiter och Saturnus med blotta ögat. En fullständigt oslagbar natthimlen. Toppade kvällen med att gosa ner oss framför en animerad film innan vi somnade i bilen. 

Vaknade med is på insidan av fönstret.  Tittade ut och slutade bry mig om kylan. 

Hur vackert det än må vara här finns det inte mycket att göra, så vi rullade vidare mot Mt Cook, NZ högsta berg för att bocka av ännu ett ställe på listan. Lekte med snön, tog massa kort och njöt av utsikten. Efter en kvart var vi mätta på det och rullade till Christchurch. En en gång blomstrande stad, full av liv och rörelse. Sydöns största, folkrikaste stad. En turistdestination lika mycket som hem för hundratusentals kiwis. Tills tisdagen den 22 februari 2011. Klockan 12:51 för att vara exakt. Med en magnitud på 6,3 och 185 döda var jordbävningen den nästa dödligaste naturkatastrofen i NZ moderna historia. Idag, 3 år senare kan man fortfarande se  vilken påverkan den hade. Ruiner överallt, skeppkontainrar till permanenta lokaler, uppstöttade byggnader och folktomma gator. Ekot av en svunnen tid. Människorna som lever här idag är nästan uteslutande byggnadsarbetare. Staden kommer sakta men säkert på fötter igen, men det är en lång väg kvar. Jag blev väldigt berörd av hela atmosfären. Folk jag mött beskrev Christchurch som tråkigt. Det finns inget att göra. Stanna bara nån dag, om ens det. Men jag måste säga att detta var något i särklass det mest känslomässigt berörande jag nånsin sett. Så mycket liv, pulserande atmosfär, hålligång, allt raserat inom loppet av sekunder. Och jobbet bakom att bygga upp allt igen. Jag blir ödmjuk inför tanken på hur sårbara vi är, men även på hur stark viljan att resa sig igen och bygga upp det som gått förlorat. 

   Vi satt länge utanför en katedral. Halva katedralen var söndersmulad. Totalt demolerad. Medan den andra sidan var fullständigt intakt. Tänkte torrt att om det var två bygglag som byggde den, är det uppenbart vilket av dom som gjorde det bästa jobbet. Sedan blev jag ödmjuk igen. Det var många känslor att ta in. 

För att lätta upp stämningen och bli positivt imponerade igen gick vi till shoppingcentret Restart. Det fick mig på  riktigt gott humör igen. Inte för att jag ville shoppa, utan för hur centret är uppbyggt - färgglada kontainrar! Så kreativt, så nytänkande, så smart! Ett riktigt slag tillbaka, ett sätt att säga nähä du, du kan förstöra allt vi har, men vi kommer tillbaka! 

Christchurch var häftigt. Riktigt glad att vi stannade här. Men vare dag har ett nytt stopp på listan, så vi fortsatte norrut mot Kaikoura, en liten by med stort intresse. Den är den enda i sitt slag, belägen vid en undervattenskanjon ideal för valar att para sig i och leva ett gott liv. Tack vare att NZ invånare satte stopp för oljeborrning här finns dessa fortfarande att beundra tillsammans med albatrosser, delfiner, sälar och mycket mer. 

   Vi rullade in i Kaikoura vid 6 tiden, just som solen började gå ner. Välkomnas av hundratals sälar längs med vägen som gick precis vid havet och en himmel som sakta målades starkare av solnedgången. Vi skyndade oss upp på en utsiktsplats för att kunna ta in så mycket som möjligt, och var jag inte nära innan så var jag definitivt på god väg att nästan bli troende igen. Högt upp en på kulle med havet på ena sidan och byn på den andra, med höga, vackra, snötäckta bergstoppar som en siluett i bakgrunden. Betande kor nedanför oss och en fantastisk himmel i regnbågens alla färger. Ännu en stund i livet fullständigt fritt från bekymmer. Helt perfekt. Så vackert att om jag skulle fått en hjärtattack hade jag iaf gått vidare med en av dom vackraste vyerna man kan önska sig. Vi bestämde oss för att campa här uppe och kollade på film när vi beundrat färdigt. När vi gick ut för kisspauser hade vi en nästan lika klar stjärnhimmel som vid Lake Tekapo, men med mycket större spann. Vi kunde tydligt se Vintergatan och några nya stjärnfall. Somnade med lätta hjärtan. 

   Klockan 7:15 gick mitt alarm av. Dags att se min allra första soluppgång. Solen kom upp mitt i havet, himlen var återigen felfri. Där satt vi i våra pyjamaser och onepiece på en vattentank och var bland dom första i hela världen att se dagen bli född. 

Har aldrig haft en bättre start på en dag, så varför inte fortsätta i samma anda? Jean lyckades tack vare kontakter ge oss 50% rabatt på valskådning. 2 sperm whales, är det kaskelotter på svenska? Världens största köttätare, valar som har vithajar på menyn fick vi se. Även albatrosser och nån liten säl på vägen in. Sjukt häftigt! Hade så många fjärilar i magen när vi såg att dom gjorde sig klara för att gå ner under ytan och vi såg dom klassiska valfenorna. Jag var alldeles till mig och jag skäms inte för att erkänna det. Korten är rätt intetsägande. Ni anar inte hur mycket jag svurit över kvalitén på min lilla kamera, men dom är bättre än inga kort alls. 

Jag kommer lägga upp mpnga fler bilder med. Dom flesta är på kameran och jag kan inte ladda över dom förräns jag är tillbaka i Qt.