Emma i Nya Zeeland

Igår var en dag jag stålsatte mig ordentligt för. Tanken var att vi skulle döda två sjuka får, begrava djuren, fälla och ta hand om ett stort gammalt träd, göra sylt och på kvällen jaga pungråttor. Väldigt mycket dödande för min smak. Men jag tänkte att alla erfarenheter är bra erfarenheter, så jag förberedde mig på att ta på mig rollen som bödel. Man vet ju aldrig när man kan ha nytta av att ha gjort nåt sånt senare i livet. Så vi jagade in fåren i inhägnaden, klämde och kände över ryggsluten på dom för att se hur välnärda dom var, och tänka sig! Dom två gamla skröpliga fåren som skulle fått möta sin skapare hade lagt på sig massa hull, slutat halta och såg riktigt bra ut! Vi slapp döda dom och alla lever lyckliga i sina hagar. Hehe.

Vi fällde vårt träd, gav grenarna till dom f.d dödsdömda fåren, fikade, planterade nya träd och hade en allmänt go dag. 

Framåt skymningen packade vi bilen med filtar, saft, ficklampor och ett gevär. Dags för pungråttejakt! Pungråttan är som jag skrivit tidigare ett djur som blivit importerat till Nya Zeeland från Australien. Året var 1837 och pälsar var fantastiskt populärt. Pungråttans päls är väldigt fin och man kunde tjäna stora pengar på den formeln av handel. I Aussie har dom många fiender, mer konkurrenter än mat och det brinner i skogarna med jämna mellanrum, så beståndet var rätt magert. Nån belevad idiot tänkte då att "Hey, vi tar med oss pungråttorna till Nya Zeeland! Där finns inga rovdjur, vi kan föda upp dom, sälja pälsarna och bli snuskigt rika!" Fin tanke. Bara det att på 60-talet kom upproret mot pälshandel vilket ledde till att pälsarna tappade i värde, man tjänade inte längre några pengar och folk ville därmed heller inte föda upp fler pungråttor. Så vad händer då? Jo, ekvationen är ganska enkel. Vi har ett djur med långa, vassa klor och läskiga tänder, obegränsat med föda i form av barken av gammal fin urskog, löv, fågelägg, söta fågelungar etc etc och inga fiender eller rivaler. Dessa släpps ut i naturen. Helt plötsligt svämmar Nya Zeeland över av pungråttor som förstör den inhemska skogen, äter upp dom inhemska fåglarna, saboterar grödor och är allmänt en pain in the ass för hela landet. Därför gör vi alla vårt bästa för att minska antalet pungråttor. 

    

Jakten gick sådär. Vi åkte till skogen, tog en stärkande kopp saft och satte oss i bilen. Christina körde, jag lyste med lampan över markerna och träden för att upptäcka deras röda, vampyrliknande ögon och Gustav satt beredd med geväret. Fick syn på en under dom tre timmarna vi körde omkring. Missade den dumma odågan med några futtiga centimeter och vid midnatt körde vi trötta och tomhänta tillbaka. Christina gjorde oss dock inte besvikna! Med vänster bakhjul fick vi till slut död på en! High five!